Tidigt i pandemins början skrev vi i 24:7 om vikten av att skydda riskgrupperna, i första hand våra äldre, om de negativa effekterna för alla som faktiskt inte kan jobba hemifrån, vilka är de flesta i vårt samhälle. Tyvärr har skyddet av våra äldre misslyckats. Det finns flera anledningar till det. Anorektiska budgetar i många år, privatiseringarna, den uteblivna samordningen, med mera. Vi har under pandemitiden sett hur diskussionerna kring vaccinet medfört enorm polarisering och tonläget har ofta stegrats till oförsonliga höjder. Vi ser hur politikerna försöker dra egna politiska poäng för att själva kunna framstå som ”vuxna i rummet” och vi ser hur läkemedelsbolag drar fördel av pandemin för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt. Mitt i allt detta ska vi vanliga människor försöka leva och vi tvingas förhålla oss till vaccindebatter, lock downer, inskränkningar av våra fri- och rättigheter.
Vi tycker att Jenny Tedjeza, journalist, tidigare chefredaktör, författare som driver bloggen Text & Tid, har skrivit en mycket klok text om allt detta.
Jenny Tedjeza är inte medlem i 24:7.
Vi slår varandra i huvudet istället för att prata om hur det gemensamma kan bli starkare. Vad händer i samhället medan vi bråkar om vaccinet?
Att pandemin kan få den bästa av oss att tappa förståndet är inte konstigt. Vi agerar mindre förnuftigt när vi är rädda, och det finns ju så mycket att vara rädd för i den här djävulska situationen där du plötsligt kan skada dina medmänniskor med en förkylning.
En del är rädda för att sprida smittan vidare (rinner inte näsan mer än vanligt idag?), andra är rädda för att bli sjuka själv (tänk om jag hamnar i respirator!). En del är rädda för att förlora jobbet i pandemins spår, andra för att de inte ska få den sjukvård de behöver när pandemin tar så mycket resurser i anspråk.
Och så är det ju det här med vaccinet. Fungerar det verkligen? Kan det vara farligt? Hur ska jag bemöta människor som inte vill vaccinera sig? Vissa sätter stort hopp till vaccinet, andra påstår att det inte finns någon poäng att vaccinera folk som inte ingår i någon riskgrupp. Alla kan gräva fram siffror och statistik som stödjer just deras tes och debatten har nått skriknivå.
Jan Guillou skriver i en av sina krönikor i Aftonbladet att ovaccinerade människor själva borde bekosta både covidvård och begravning. En fullständigt absurd hållning för en människa som hela livet har haft en socialistisk grundsyn och i alla andra sammanhang skulle anse att vård ska fördelas efter behov. Han skulle aldrig skriva att rökare ska betala för sin egen cancervård. Det är något med just den här pandemin som får vanligtvis intellektuellt hederliga människor att tappa kompassen. Och det skrämmer skiten ur mig.
Bara så att vi får det ur vägen: Jag är inte emot vaccin och har själv fått tre sprutor. Det jag har svårt för är att vi i en tid som är svår för alla vänder oss emot varandra med skällsord. De som inte vill vaccinera sig kallas föraktfullt för antivaxxare eller foliehattar och det finns plötsligt inga gränser för hur mycket dessa medborgare ska kunna stängas ute från samhället. På andra hållet blir de som sätter sitt hopp till vaccinet anklagade för att gynna läkemedelsindustrin eller förhindra en naturligt utvecklad immunitet i befolkningen.
Varför måste all offentlig debatt vara så fruktansvärt kategorisk? Varför måste vi ta avstånd från människor som inte tycker som vi? Plötsligt är det jag som känner för att skrika tills alla andra tystnar. Kan vi inte bara lugna ner oss lite grand? Kan vi inte bara acceptera att mycket av det här är osäkert och skrämmande? Ska vi fundera en stund på vad vi förlorar när vi slår varandra i huvudet?
Jag är så in i märgen trött på självsäkra uttalanden och på folk som är självutnämnda virusexperter. Men jag är också outsägligt trött på förnumstiga människor som ständigt ska uppfostra andra människor i sociala medier. Alla dessa selfies med munskydd och bilder från vaccinationer. Alla dessa ”var rädda om varandra”. Som om den stackare som råkar sprida viruset till någon annan gör det av illvilja och är misslyckad i moralisk mening. Det är en pandemi, för guds skull, och de allra flesta gör så gott de kan.
Tänk om vi istället skulle låta pandemin bli en anledning att fundera över det gemensamma. Vi har redan upplevt hur sårbart samhället kan vara. Vi har sett konsekvenserna av en sjukvård som inte räcker till, vi ser läkemedelsbolagens makt och privatiseringarnas effekter. Hög belastning på socialförsäkringssystemen. Trångboddhet. Allt blir så tydligt under en kris.
Så istället för att moralisera över hur andra individer hanterar krisen, skulle vi kunna prata om hur det gemensamma kan bli starkare. Hur bygger vi en sjukvård där personalen har det bra och marginalerna är tillräckligt stora för att vården ska kunna fördelas efter behov? Hur förhindrar vi att människor hamnar i arbetslöshet när en kris slår till? Kan vi råda bot på ensamhet och psykisk ohälsa?
Jag är rädd för det som händer i samhället medan vi bråkar om vaccinet. Polariseringen. Undantagstillståndet som gör att vi kanske accepterar sådant som annars skulle kännas främmande. Ska vi ha villkorad tillgång till de offentliga rummen? Lönesänkningar? Vad händer med demokratin när fysiska möten blir mer sällsynta?
Jag säger inte att det är enkla frågor. Mycket handlar om en avvägning. Hur garanterar vi människors fri- och rättigheter samtidigt som vi skyddar riskgrupperna? Jag tror bara att vi skulle tjäna på att prata om hur vi vill ha det tillsammans i framtiden istället för att slå varandra i huvudet.
21-12-26 / Jenny Tedjeza