Ju längre bort från omsorgstagaren – desto högre lön

Följande artikel är publicerad bland annat i tidningen Intra. Artikeln är skriven av 24:7´s fackligt ansvarige Ingemar Ericsson, som arbetar i Varberg som stödassistent på ett gruppboende. Han är också arbetsplatsombud och ledamot i styrelsen för Klubb Vård & Omsorg samt suppleant i sektionsstyrelsen för kommunal Sydväst Varberg.
 
Jag har aldrig förstått varför man införde de individuella lönerna. Det ger inte någon bättre löneutveckling och det drabbar samanhållningen och arbetstrivseln i gruppen. Vilket också drabbar omsorgstagarna. Hela verksamheten tar stryk när allt individualiseras. När man ska tänka mer på sig själv och sin egen utveckling än på laget.
 
All erfarenhet säger att mångfald ger styrka. Att just laget är större än jaget. Att vi som enskilda individer, blir till något mycket större när vi möts i gruppens dynamik. Då växer vi, lyfter fram och utvecklar varandras tankegångar. Vi är då inte bara individer. Vi är också en grupp.
 
Allt detta förminskas i den individuella processen. Vi ska nu tänka på oss själv. Vi förminskar omsorgstagarnas behov och våra arbetskamraters erfarenheter. Nu gäller det att komma med egna idéer och profilera sig. Och om man ska profilera sig inför en chef, ja då är det lättast att göra det utifrån chefens miljö och verklighet: det administrativa.
 
Ju längre bort från omsorgstagaren – ju högre lön
Genom att få ökade administrativa uppgifter, ta fram manualer, lathundar, blanketter och olika administrativa formulär, ökar förutsättningarna för att få upp nivån i det individuella samtalet. Så ju längre bort jag befinner mig från omsorgstagaren, ju högre lön har jag möjlighet att få.
 
Det pedagogiska arbetet tätt intill omsorgstagaren blir mindre betydelsefullt. Det viktigaste momentet blir istället att skriva ner allt på ett papper, att dokumentera. Det spelar alltså mindre roll hur omsorgstagaren mår. Det viktigaste är att det är dokumenterat. Och det är den som suttit med på möten och tagit fram blanketten som får den högre lönen.
 
New Public Management
De individuella lönerna blir en kugge i det stora maskineri som heter New Public Management. Där mätning, kontroll och granskning av verksamheten, blir viktigare än verksamheten själv.
 
Allt fler appar och dataprogram köps in. Allt fler kurser får hållas för att informera om det ständigt nya administrativa rutinerna. Administration och byråkrati växer. Fler mellanchefer och nya administratörer med nya titlar måste anställas. Resurserna verkar oändliga när det gäller att bygga ut och satsa pengar på administrationen.
 
Samtidigt stramas verksamheten åt nere på golvet. Scheman slimmas, bemanningen är för liten och många vårdarbetare bränner ut sig och går in i väggen. Många orkar inte jobba heltid, vilket innebär en ännu sämre pension när den dagen kommer.
 
Facket entusiastiskt
Jag har argumenterat mot individuella löner ända sedan mitten av 1990-talet, då de infördes. På den tiden var mitt eget fackförbund mycket entusiastiska till individuella löner. ”Det är det enda sättet att få upp våra löner”, lät det då. Men rapporter från LO har visat att så blev inte fallet.
 
Istället är det lönespridningen i gruppen som ökat. Det skiljer ungefär 10 000 kronor i månadslön mellan högst och lägst betald undersköterska i kommunen. Det är grymt och fruktansvärt orättvist.
 
Jag har aldrig förstått varför mitt fackförbund har ställt och ställer sig positiva till individuella löner. Fackets grundidé är ju att ensam är svag och bara om vi går samman så kan vi genom vår mångfald, vår kollektiva styrka, förändra och förbättra vår tillvaro. Det är ju arbetsköparen som vill möta oss en och en, som ”individer”. Att arbetsköparen är positiv kan jag förstå. Men facket? Det är ju som att förminska sin egen betydelse. I sportens värld är det att likna vid självmål. Och detta helt frivilligt. Obegripligt!
 
Bedömningssamtal
I 25 års tid har jag mött enhetschefer i bedömningssamtal. 7-8 stycken har passerat revy. Jag brukar börja med att fråga om de bestämt nivå (undre, mellan eller övre nivå – detta avgör sedan lönen). Ja, säger de alltid. De har bestämt en nivå.
 
Då påpekar jag att det är ett brott mot reglerna, eftersom nivån inte ska sättas innan, utan sättas utifrån vad som framkommer i samtalet. Då brukar jag fråga varför jag sitter här. Det här är då inget samtal utan en ren information.
 
Problemet är att man som individ inte har något konflikträtt. Man kan inte strejka individuellt. En avsaknad konflikträtt gör att facket därmed har avsagt sig förhandlingsrätten på denna nivån. Man är som individ utlämnad till en enväldig chef. Att min fackförening frivilligt går med på detta, är obegripligt.
 
Kommunal måste förändra sig Nu är det dags att avveckla detta odemokratiska vansinne. Kommunal måste förändra sig. Bli mer kollektivt. Vår mångfald är vår styrka. Våra förhandlare måste se allvaret i våra dåliga löner och villkor. Jag har begärt av min förhandlingsdelegation att de ska säga nej till individuella löner i årets avtalsrörelse.
 
Vi får se hur det går.

Dela till vänner !