Man kan se på årets avtalsrörelse, på arbetsköparnas organisationer och fackföreningsrörelsen, på två olika sätt.
Antingen är man nöjd. Man tycker att Tobias Baudin och hans förhandlingsdelegation i Kommunal har gjort ett bra jobb. De hade långa förhandlingar. Mycket långa. Förhandlade såväl dagar, kvällar som nätter. Och de fick igenom ett avtal. Efter mycket möda. Det blev säkert god middag och lite vila efter allt slit.
Man klarade att förhandla hem det så kallade märket. Ungefär samma avtal som för industrins alla arbetare. Det blev 2% i år, 2% nästa år, sedan 1,4% och därefter ungefär som märket. Ett snitt något under 2% per år således. Men också ett tillägg på 0,6% för utbildade per år. Och så gick heltidsmåttet för nattarbetare ner några timmar.
Många kände sig nöjda. Tobias Baudin gjorde det definitiv. De uppkavlade skjortärmarna kunde läggas i tvättkorgen, kavajen kunde hängas in i garderoben igen och Tobias Baudin, vår man på arenan, kunde sträcka ut sig på soffan och softa lite efter avslutad dust med arbetsköparna. Kommunalarbetarna halkade inte efter. Tobias Baudin, och många med honom, kände sig säkert väldigt nöjda med det nya avtalet för de 500.000 medlemmarna. Själv berördes inte Tobias av avtalet. Tobias har en årslön på en miljon och ett eget avtal.
…så ser man på saken på ett helt annat sätt, från ett helt annat håll, ur ett helt annat perspektiv…
Ekot från de gamla kämparna som bildade de första fackföreningarna på 1800-talet, som insåg att ensamma är vi förlorade, att vår enda chans, den enda, är att tillsammans gå fram i enade led och manifestera vår styrka. Endast så har vi en chans mot en stark och välorganiserad motståndare.
Vår styrka är att vi är många.
För tänk om allt hade kunnat göras precis tvärtom än hur det görs. En svindlande tanke? Nej, inte speciellt. Snarare en ganska naturlig tanke.
• Inte ställer ett fotbollslag upp med en enda spelare.
• Inte låter orkestern sångaren stå kvar själv på scenen.
• Och inte skickar man hem alla undersköterskor utom en. Nej det går inte. Oavsett hur duktiga dessa enskilda är.
Men varför gör man så i en avtalsrörelse?
Tänk om kommunals 500.000 medlemmar hade fått vara med i matchen. Tänk om LO:s alls medlemmar hade fått vara med i alla de olika matcherna. Hur hade ett avtal sett ut efter sådana matcher?
Om vi hade tryckt på knappen. Stängt av hela Sverige. Visat vem som egentligen bestämmer när det väl gäller. Låtit styrkan i att vi är många, tala.
Årets avtalsrörelse blev ett misslyckande. Det stod klart redan från början. Vi glömde bort hur vi måste göra för att kunna vinna. Vi glömde bort vår mångfald.
För inte vill vi gå till jobbet och känna en klump i magen om vi ska orka dagens slit eller ej. Inte vill vi sitta och vrida och vända på de sista kronorna i slutet på månaden. Inte vill vi ta ta skit från chefer som inte själva är med ute i verkligheten och sliter. Vi vill något mycket mer än så. Vi vill ha tillbaks våra liv, en värdig tillvaro och makt över vardagen som är vår. För det är det som en avtalsrörelse handlar om.
De kämpar som startade våra fackföreningar skulle vrida sig i sina gravar om de fick veta hur toppstyrt facket blivit. De skulle tagit skarp strid mot detta.
Men de skulle samtidigt, av erfarenhet sagt att vi måste värna den fackliga tanken. Att vi organiserar oss för våra gemensamma intressen är den viktigaste försvarslinjen vi har.
• Alla ombudsmän ska ha samma löner och avtal som medlemmarna de förhandlar för.
• Medlemmarna ska vara mobiliserade i alla avtalsrörelser.
• Generalstrejk gäller i alla avtalsrörelser. Motparten ska veta att hotet kan bli verklighet.
• Avtalet ut på medlemsomröstning innan det skrivs på.
• Demokratisera facken igen. Bort med vetorätten som finns idag, där högre instans kan upphäva lokala beslut.
• LO-facken ska ompröva sina ekonomiska stöd som idag går till socialdemokratin. Om S för en antifolklig och antifacklig politik ska stödet dras in.
• LO-facken ska verka för ett demokratiskt, tryggt och gemensamt ägt samhälle.
