I dagens Sverige, utanför överklassens reservat och den politiska elitens slutna ryggkliarvärld, där de förser varandra med miljonlöner och pensionsvillkor i fantasiklassen, lever människorna i ett allt tyngre och stressigare arbetsliv.
Kroppar och själar säger ifrån i förtid. Och andelen fattigpensionärer har ökat dramatiskt.
Detta bekräftas av Pensionsmydighetens undersökningar där den faktiska pensionsåldern i Sverige är 63,1 år, trots att alla har rätt att jobba betydligt längre, och allt fler dessutom har ekonomiskt motiv att jobba längre på grund av det pensionssystem som skapar alltfler fattigpensionärer.
I det Sverige som befolkas av undersköterskor, metallarbetare, städare, byggnadsarbetare och alla andra som sliter hårt för brödfödan, är det många som inte ens orkar jobba fram till 60-årsdagen.
Givetvis kan ett reformerat arbetsliv förändra situationen till det bättre.
Sex timmars arbetsdag vore till exempel en utmärkt hälsoreform. Det skall ställas mot den beslutade höjningen av pensionsåldern. Tala om skilda världar.
För några år sedan gick Reinfeldt ut i TV och pläderade för höjd pensionsålder, 75 år. Han sa att han absolut inte vill tvinga någon att jobba så länge: ”jag är inte ute efter att behandla alla lika” sa han.
Detta budskap är samtidigt en oerhört tydlig klasspolitik. Som pensionärer ska vi behandlas olika utifrån position i samhället.
De övre samhällsskikten kan, om de vill, hasa sig kvar på jobbet ytterligare några år medan den utslitna arbetaren inte ens har det valet utan får nöja sig med en fattigpension.
Man ska veta att det idag inte tas ut någon pensionsavgift på lön som intjänas efter 65 år fyllda. Så någon hjälp till pensionssystemet är det inte tal om.
Så syns tydligt både den öppna högerns och Socialdemokraternas förakt för vanligt folk. I ett pensionssystem som politikerna satt på svältkur skall arbetarklassen få en allt mindre del av pensionskakan och överklassen en allt större del.
Till leda har vi fått höra att fler lever längre och därför måste pensionsåldern höjas.
Överheten propagerar att vi måste jobba längre.
Deras räknenissar får inte ihop pensionsekvationen när vi blir äldre och lever fler år som pensionärer. Men detta är falsk matematik som egentligen döljer en cynisk klasspolitik förklädd till ”vetenskap”.
1913 införde Sverige som första land i världen ett allmänt pensionssystem. Åldern sattes till 67 år. Det innebar att de flesta aldrig fick nån pension därför att medellivslängden var kortare då.
Först genom ATP-systemet på 1960-talet och sänkningen av pensionsåldern till 65 år, fick arbetare en pension som gick att leva på och som de också han att utnyttja innan de dog.
2015 uppgick medellivslängden i Sverige till 80,4 år för män och 84,0 för kvinnor.
De flesta lever alltså till pensionen. MEN, här måste man ta in klassperspektivet för att få rätsida på tankarna. I Göteborg skiljer det mycket i livslängd mellan fattig och rik.
En man i rika Älvsborg blir 83 år medan en man i fattiga Bergsjön blir 74 år. Det skiljer alltså 9 år i livslängd mellan arbetarklass och överklass. år 2017 hade den siffran ökat, det vet vi genom de utredningar som genomförts av Göteborgs stad.
SCB-Statistiska Centralbyrån har räknat ut att en 30-årig kvinna med enbart förgymnasial utbildning lever tills hon blir 81,2 år, och kvinnan med eftergymnasial utbildning blir 85,5 år. Sakförhållandet gäller också för män.
Här har vi en tydlig klassmässig verklighet som man får vara blind för att inte se.
Höjd pensionsålder betyder att arbetare som grupp får en klart mindre del av de pengar som betalas in till pensionssystemet.
Arbetare skall helst dö innan de går i pension.
Om detta är hela den politiska eliten överens. I handling överens.
Men hur ska vi se på den så kallade åldersexplosionen? Det är ju sant att vi blir äldre. Men det är inte sant att vi behöver jobba längre på grund av det.
År 1965 uppgick gruppen 65+ till 12 procent av befolkningen. Idag uppgår andelen till ca 19 procent. Alltså en ökning med 50 procent. Fram till år 2050 beräknas andelen 65+ uppgå till 23,6 procent.
Men, Sveriges bruttonationalprodukt, BNP har tredubblats sedan 1960. I fast penningvärde. I princip kan vi alltså veta att Sverige blivit tre gånger rikare på 50 år.
Varför skulle det då vara ett problem att andelen pensionärer blivit 50 procent fler?
I den nationella bokföringen finns något som kallas försörjningskvot. Den delar antalet personer i arbetsför ålder med antalet barn (under 19 år) och antalet äldre (över 65 år) och resultatet anger den så kallade försörjningsbördan. prognosen fram till 2015 säger att bördan kommer att öka från dagens kvot på 0,72 till 0,84. I människor av kött och blod innebär kvoten att 2,6 yrkesaktiva idag försörjer en pensionär. År 2050 blir enligt prognosen ”bördan” lite tyngre då endast 2,3 yrkesaktiva får bära den.
Men då har kanske eliten ändå principiellt rätt. Att försörjningsbördan ökar?
Nej svarar vi, det är inte sant.
Hur kan vi påstå det?
Svaret finns bland annat hos pensionsutredningen som räknar med en produktivitetsökning med i genomsnitt 1,6 procent per år fram till 2050.
Detta utelämnas helt i beräkningarna av försörjningsbördan.
Om vi lägger till den prognosticerade produktivitetsutvecklingen i ekvationen MINSKAR försörjningsbördan istället för att öka.
År 2050 försörjs då en pensionär av hela 4,7 yrkesaktiva.
Vi kan då konstatera att argumentationen från eliten om höjd pensionsålder inte alls handlar om omsorg om pensionärerna. Istället handlar det om fördelningen av samhällets rikedomar.
Som land är Sverige rikare än nånsin. Trots kriser.
Sverige idag är tre gånger rikare än 1950 och 50 procent rikare än 1980.
Eliten i ett allt rikare Sverige anser sig alltså ha råd att satsa en allt mindre del av rikedomen på pensionärerna. Och beskedet är att pensionssystemet inte får kosta, skall helst kosta mindre.
Denna anorektiska högerpolitik lanseras som valfrihet men är bara valfrihet för samhällets överskikt som har råd att köpa privata pensionsförsäkringar, eller som har ork nog att jobba några extra år.
Men för arbetare och de allra flesta vanliga människor som lönearbetar innebär denna politik ett dråpslag.
24:7 hävdar att Sverige har råd med bra pensioner åt alla – utan att höja pensionsåldern. Vi anser rentav att pensionsåldern bör sänkas. Dels av hälsoskäl men också för att ungdomarna skall beredas plats på arbetsmarknaden. Samtidigt som vi hävdar detta menar vi att ett nytt system inte ska vara stelt i sina regelverk. För den som kan och VILL jobba vidare, ska den möjligheten finnas.
Dagens pensionssystem måste rivas upp. Den förhatliga bromsen i pensionssystemet måste avskaffas. Bromsen ger sänkta pensioner och är en viktig pusselbit i att vi i Sverige fått över 300.000 fattigpensionärer på väldigt kort tid.
Omfördela rikedomarna i samhället, till exempel höja pensionsdelen i arbetsgivaravgifterna.
De 258 miljarder som regeringen Persson stal från pensionssystemet och stoppade in på börsen, skall givetvis också återföras till pensionssystemet
Skrota nuvarande system med privata fondförvaltare och värdesäkra pensionerna.
I grunden handlar pensionsfrågan om vilket slags samhälle vi vill ha. I det längre perspektivet vill vi avskaffa produktion för vinst och införa produktion för behov som sätter människan i centrum istället för vinsten.
Ett gemensamt ägt, demokratiskt och solidariskt Sverige helt enkelt.
