Min morfar var stenhuggare i Bohuslän. En tuff förhandlare, omutlig när det gällde arbetslagets villkor. Hellre strejk än att böja rygg, hellre fattig än att kuvad stå med mössan i handen.
1941 kom säkerhetspolisen och hämtade honom. Officiellt inkallad i armén men i verkligheten internerad i ett svensk läger för oppositionella arbetare, för vanligt folk som vägrade böja rygg.
Efter kriget blev han svartlistad och tvingades arbeta utomlands för att försörja familjen. Men även i sin ofrivilliga exil vägrade han böja rygg.
När arbetsköparen ville utnyttja morfar som utlänning för att få ner lönerna, satte han stopp direkt. För honom var det inte tänkbart att hugga de inhemska arbetarna i ryggen på det viset. Sån var han, morfar. Jag saknar honom.
I den andan växte min mor upp med sina två systrar. Arbetsamhet, hederlighet och obrytbar solidaritet med varandra i arbetarkollektivet. För det var lärdomen. Utan solidaritet med varandra är varje individ ett lätt villebråd för den överklass vars enda mål är att leva gott och berika sig på andras arbete.
Min mor var 14 år och arbetade i fiskfabriken när arbetsköparen ville sänka dagersättningen. Fattiga skulle tvingas bli ännu fattigare. Men kollektivet gick ihop och det blev strejk. Kvinnor och män, alla tillsammans.
Fiskfabrikören skickade efter strejkbrytare, en del av dem ända från England. De kom på lastbilsflak men de kom inte så långt. Mor och hennes strejkande arbetskamrater stoppade lastbilarna, puttade dem ner i hamnbassängen och jagade strejkbrytarna ut ur samhället. ”Kom inte tillbaka, då åker ni på stryk”.
Detta är en viktig del av min historia. Även jag är uppväxt och uppfostrad i samma anda. Böj inte ryggen och släpp inte en jävel över bron.
Jag har arbetat som tidningsbud, restaurangbiträde, kock, snickare, grafiker, organisationssekreterare och partisekreterare. Nu som grafiker igen.
Alltid med samma meddelande som en ständigt påminnande viskning från min släkt: Böj inte rygg. Stå inte med mössan i näven. Räta på ryggen och gör motstånd. Var stolt, även när det gör ont!
Jag är stolt över min familj. Mina sex flickor strävar på i de mest skilda yrken och intressen, får egna barn och för kunskaperna vidare: Ta ingen skit! Böj inte rygg för överheten!
