Det är en liten agitatorisk grupp på monteringsavdelningen som ligger bakom strejken!”
Högsta hönset, direktören, tuggade fradga. Uttalandet blev huvudrubrik i lokaltidningen.
Det var den första mars 1982. 700 metallarbetare på cykelfabriken Monark gick ut i strejk. Och jag kände mig väldigt stolt när jag läste den där rubriken i lokaltidningen.
Strejken var fantastisk. Vi stängde hela fabriken. Det var som att trycka på en knapp. Allt blev bara tyst. Inte en chef syntes till. De blev kvar inne på sina kontor. Det kändes som om vi var de nya cheferna, som en försmak på hur ett nytt rättvist och demokratiskt samhälle skulle kunna se ut: om vi håller ihop och går samman, är allt möjligt.
Nu jobbar jag som undersköterska, med yrkestiteln stödassistent, på ett kommunalt gruppboende inom LSS. Samma rättvisekrav driver mig än idag.
Sedan början på 90-talet, har jag sett hur mitt arbete byråkratiserats, besparats och försämrats: allt mer resurser läggs på administration, mätning och kontroll. Besluten tas av administratörer som befinner sig väldigt långt borta från det konkreta vårdarbetet. Men fortfarande drivs jag av samma strävan: om vi håller ihop och går samman, är allt möjligt.
Jag heter Ingemar Ericsson, är 62 år, bor i Varberg och har fru och barn.
Jag är gammal fotbollsmålvakt, har boxat på motionsnivå och bowlat i gärdsgårdsserien. Är också före detta basist i ett garageband. Politiskt och fackligt aktiv har jag varit i större delen av mitt liv. Och jag drivs av en vision: om vi håller ihop och går samman, är allt möjligt.
