När jag var i 30-års åldern började jag fundera på att omskola mig till socionom. Jag kände att jag ville försöka hjälpa människor som av en eller annan orsak hade det tufft i livet. Så efter några år på Komvux började jag på Socialhögskolan.
3,5 år senare och med studieskulder upp över öronen hade jag nått mitt mål. Som socionom kan man arbeta inom många fält, och efter att ha testat lite olika började jag 2001 arbeta med det som kändes som det rätta för mig: Socialsekreterare med inriktning psykisk ohälsa. Det visade sig inte vara som jag tänkt, utan ganska tråkiga arbetsuppgifter på ett socialkontor. Jag träffade personer som via bistånd bodde på olika boenden eller så var det personer som ansökte om boendestöd.
Mitt arbete gick ut på att utreda om behov fanns och isåfall besluta om insatser. En gång om året följdes besluten upp. Det gjorde att jag ca en timme om året träffade den det berörde, skrev en utredning eller uppföljning på det denna person lyckats formulera om sin psykiska ohälsa. Tänkte ofta på vad jag själv skulle lyckats formulera på en timme till en okänd myndighetsutövare.
Nej det var inte ett jobb jag var bekväm med. Jag ville utföra ett arbete på daglignivå för de som behövde stöd i vardagen.
2001 började jag arbeta som boendestödjare i en stadsdel med ca 20.000 invånare. Det var ett ganska nytt yrkesområde och vi var tre anställda som tillsammans med vår chef spånade fram en bra arbetsform. Det skulle vara behovsstyrda insatser som skulle främja psykisk hälsa. Allt från att följa med till psyket till att röja upp i köket eller betala räkningar. Generellt träffades man en gång per vecka men den tid det tog berodde på veckans behov. En insats fick ta den tid som behövdes.
Boendestöd var något nytt och det krävdes ingen socionomutbildning för uppgiften. Socialpedagog och fd mentalskötare hade kanske varit bättre, men jobbet kändes helt rätt för mig.
Tack vare att jag hade gott om tid och alltid träffade samma människor fick jag här den bästa tänkbara utbildningen i psykisk ohälsa. Förtroenden växte fram, rösthörare fick berätta hur det var att bli styrd av elaka röster, bipolära berättade om sina hypomana tillstånd och vilka verktyg dom använde för att undvika att läggas in, ångestridna berättade om hur svårt det var att öppna dörren och gå 20 m till sopnedkastet. Jag har fått en inblick i något jag inte ens i mina vilda fantasier vetat något om innan. Vilka kämpar som trots detta mående ändå tar sig upp varje dag!
Men 2021 bestämde jag mig för att gå i pension. Så vad hade hänt under dessa 20 år?
Från att ha varit en arbetsplats där vi arbetskamrater (som blev många fler med åren) hade tid att tillsammans reflektera över t.ex. våra egna tillkortakommanden och vilka metoder vi använde kom effektivitet och tidsstyrning in i vårt arbete. Tidigare hade vi möjlighet till påfyllnad i form av föredrag o utbildningar men detta skars först ned och försvann sedan helt. Administrationen byggdes ut, krav på effektiviseringar av insatserna gjorde att den jag skulle träffa fick en bestämd tid avsatt. Inget utrymme för historier om sjukdomens påverkan hanns med och jag skulle träffa fler personer varje vecka. Tekniken utvecklades och vi fick telefoner där vi skulle checka in och ut varje besök så att arbetsgivaren skulle kunna ha koll. Jag kan till viss del ha förståelse för detta. Våra klienter är oftast inte personer som skulle signalera till våra chefer om vi skulle utebli från besöken. Men jag hade föredragit att cheferna hade jobbat på att engagera oss mer i vårt arbete så att alla hade gjort sitt yttersta och inte försökt maska på jobbet. Maskar du så antar jag att du inte känner dig motiverad, då är du kanske på fel arbetsplats?
Först försvann arbetsglädjen för mig när tiden inte medgav de viktiga samtal som tidigare hade givit mig och förhoppningsvis klienten så mycket. Sedan kändes arbetsplatsen torftig när vi som arbetsgrupp inte längre hade tid till gemensam reflektion över hur vi arbetade.
Och när vi sedan skulle checka in varje timme på våra telefoner, då gick luften ur mig helt. När jag tog upp det med min chef så fanns det andra jobb att söka.
Så mycket var min erfarenhet av 20 års arbete med psykisk ohälsa värd. Du är alltid utbytbar.
I mitt fall så var det dags att pensionera mig. Men det kommer hela tiden nya människor med behov av stöd och det kommer hela tiden nya boendestödjare.
2001-2021. Tjugo år inom socialt arbete har gett mig oerhört mycket kunskap och erfarenheter. Fortfarande kan jag längta efter att få stötta människor med psykisk ohälsa. Men då på ett sätt där behovet går före klockan. Jag tror även att det finns outforskade idéer och metoder inom området. Utveckla aktivitetshusen mer? Utveckla bättre teamarbete mellan t.ex. sjukvård o kommun? Hitta fler arbetsplatser där du som varit utestängd från arbetslivet kan få känna att får vara med på ett hörn. Måtte denna galna jakt på ekonomisk vinst sluta någon gång så vi kan jobba med det som är viktigt. Typ människovärdet.