Här kommer krönikan:
2020 börjar nu lacka mot sitt slut och vi kan väl alla se tillbaka på ett år, som minst sagt, inte varit som det brukar.
Coronaepedemin slog till med full kraft. Hela tillvaron förändrades.
På min arbetsplats, ett kommunalt gruppboende inom LSS, hamnade skyddsfrågan i fokus. Men som vanligt, som alltid, bestämde cheferna i administrationen vad som skulle gälla.
Skyddsmaterialet som togs fram, för användning vid ett eventuellt skarpt läge, var alldeles för undermåligt. Som skyddsombud fanns det då bara en sak för mig att göra: lägga ett skyddsstopp. Det första under mina alla år som fackligt aktiv.
Arbetsmiljöverket ringde upp mig omgående. Det påtalades mycket riktigt att det inte var något riktigt skyddsstopp, eftersom inget arbete var stoppat. Men de förstod mitt resonemang; att lägga ett skyddsstopp innan skarpt läge görs ju i förebyggande syfte. Arbetsmiljöverket ålade arbetsköparen att kalla till möte.
Vi lyckades kriga till oss visir. En klar delseger! Men framförallt gav det mig ytterligare en gång bekräftelsen att mot arbetsköparen måste man stå upp. Man måste visa att man menar allvar. Man måste visa att man inte drar sig för att ta striden fullt ut. Först då sätter man sig i respekt mot arbetsköparen och först då skapar man den där sammanhållningen i gruppen som är nödvändig om man ska vinna frågan.
2020 blev också året då jag blev indragen i en livlig facklig diskussion i tidningen Kommunalarbetaren och sedan på Undersköterskeupproret. Det handlade om arbetet mot de djupt orättvisa individuella lönerna.
Det skiljer över 10.000 kr/månad mellan högst och lägst betald undersköterska i kommunen och det ser ungefär likadant ut i landet i övrigt. Det allra värsta är att lönen sätts av en enhetschef. Helt utifrån eget tycke. Utan chans att påverka.
Eftersom man inte äger konflikträtt individuellt, släpper facket därmed ifrån sig förhandlingsrätten. Ett självmål.
Återigen framträder erfarenheten att vi måste stå upp mot arbetsköparen och vi måste göra det tillsammans. Vi måste ha lika löner och gemensamma utgångspunkter. Annars kommer vi aldrig att lämna låglöneträsket.
2020 blev också året då kommunals ledning svek sina medlemmar genom att göra en överenskommelse med arbetsköparna om LAS. Det blir nu ännu lättare att sparka folk genom att ”samarbetssvårigheter” nu ska kunna anges som orsak till att man får sparken.
Det blev upprorsstämning i leden och sociala medier svämmade över med ilska över facktopparnas svek. Till och med på Kommunals egen sida dundrade kritiken på med full kraft.
Fackordförande Tobias Baudin har en miljon i årslön. C:a fyra gånger mer än en undersköterska. Han berörs inte själv av de avtal han förhandlar fram.
Avtalen och viktiga överenskommelser måste gå ut på medlemsomröstning innan de skrivs på. Det är en fullkomligt självklar demokratisk rättighet, vilket jag framförde i mitt fackförbund.
Även här drar jag samma erfarenhet. Ska vi med kraft kunna stå upp mot arbetsköparna måste alla medlemmar vara med. Då måste vi också vara med och besluta om vad vi ska strida för.
2020 blev också året då Folkrörelsen och partiet 24:7 bildades. Vi är nu godkända för att ställa upp i kommun- och regionalval. Vi har formulerat en helhetspolitik som presenteras på vår hemsida.
Vi vänder oss till vanligt folk, med vanliga löner, som arbetar i LO-yrkena eller offentlig sektor. Vi vill ersätta sociala och ekonomiska orättvisor med demokrati och gemensamt ägande.
Tryggheten först, kan stå lite som en huvudparoll för 24:7. Därmed hamnade vi i hetluften i ett antal frågor. Viktigast var frågan om att socialnämnden beslutade att privatisera de personliga assistenterna, vilket kommer att ge lönesänkningar på 4-5000 kr/månad för vårdarbetarna. Helt absurt!
”Det fanns inget annat att spara på”, sa Sverigedemokraternas representant, som var en av dem som slog undan benen på undersköterskorna. SD blundar, eller är helt omedvetena, om den enorma byråkrati det finns inom verksamheten: ett gigantiskt slöseri där det går att spara stora belopp.
Socialnämnden beslöt också att stänga pensionärernas matsalar på Apelvikshöjd, Storegården och i Rolfstorp.
Även Vänsterpartiet och Socialdemokraterna röstade för detta dråpslag mot pensionärerna.
”Man måste spara oavsett partifärg”, sa Vänsterpartiets representant.
Va!? Hörde jag rätt? Ja det gjorde jag.
Det är så magstarkt att jag tar det en gång till: ”Man måste spara oavsett partifärg!”
Denna enkla mening. Dessa fem ord, är faktiskt det som man nästan kan kalla för grunden till varför vi har bildat 24:7.
Och än mer magstarkt blir det när man ser detta Vänsterparti, detta V, detta parti som säger sig vara ett oppositionsparti för vanligt folk, genomgående rösta för besparingar.
Först lägger de ett eget budgetförslag. Både i riksdag och kommuner. När detta förslag röstas ner, som alltid och som de vet kommer röstas ner, så röstar de på Socialdemokraternas förslag. ”Det minst onda.”
I riksdagen innebär det att de röstar för införande av marknadshyror, försämrad strejkrätt, försämrad LAS och fortsatt urusla pensioner och mycket mer.
I kommunerna, bland annat Varberg, röstar man för 1 procents årlig ”effektivisering”, dvs besparing.
Om en ”opposition” för vanligt folks intresse år ut och år in röstar på försämringar för att det inte ska bli ännu större försämringar, så kommer nog ett sådant parti aldrig ha någon möjlighet att vara med och skapa ett bättre, tryggt och rättvist samhälle.
I ärlighetens namn borde de upplysa sina väljare om detta: ”Rösta på oss om du vill ha någon mindre försämringar än större.”
Och att tänka att folket ska vara med, att tänka att ”vi röstar nej till alla besparingar,” att tänka att ”vi försöker få folk aktiva i proteststormar” och att tänka att ”det är byråkratin vi ska bespara,” det är inte att tänka på för Vänsterpartiet.
24:7 ställer inte upp på några besparingar. Inte en enda som drabbar vanligt folk. Istället kan man spara in på byråkratin, konsulter, chefs- och politikerlöner, och alla de mängder av storsatsningar som görs eller planeras, t. ex. surfdestination och stormhus vid fästningen.
Jag har ingenting mot surfdestinationer. Tvärtom. Men tryggheten för människor måste säkras först, innan man satsar på andra saker.
Vi i 24:7 hade fört över pengar från de nämnder som vill göra dessa storsatsningar, till socialnämnden, för att just säkra människors trygghet först.
Men se det går inte. ”Då har vi inte förstått budgetprocessen”, enligt de andra partierna.
Men det kanske snarare är så att de andra partierna inte förstått människors behov.
Så därför är det ingen överdrift när vi i 24:7 säger att det finns nu två partier att rösta på i Varberg: antingen röstar man på 24:7, eller så röstar man på resten.
2020 blev också ett fortsatt år i den lätta kränkningens tecken. Kritiserar man S och V för att de driver en besparingspolitik på vanliga människors villkor, då kritiserar man ”fel” parti. Varför kritiserar ni inte de andra partierna?
Jo, vi skickar drivor av kritik mot de andra partierna också, mest mot moderaterna, men det säger vi mot döva öron. Om 10 inlägg är mot moderaterna och det 11:e mot V, då kommer det: Varför kritiserar ni bara V?
Är det någon som har behov av en lättare kurs i matte?
Och när man kritiserar ett parti, då ”hoppar man på”, då ”kastar man skit”. När det i själva verket handlar om att man i konkreta frågor framför konkret kritik i frågor där man har en annan uppfattning. Det var åtminstone så jag trodde att demokrati och öppen debatt skulle fungera och att man i och med detta klargjorde för människor vilken politik den finns att välja på.
Och när man tycker att det ska vara en reglerad invandringspolitik, som syftar till att ta hand om de flyktingar som kommer hit, inte en oreglerad invandringspolitik som inte bryr dig om flyktingarna när de väl kommit innanför gränsen, utan låter många bo i utanförskapsområden och ska användas till ”lågkvalificerade” jobb eller till lönedumpning, ja då blir det vi som vill ha lika villkor som antyds vara rasister.
Jag trodde i min enfald att det var de som ville ha olika villkor, utanförskap och lönedumpning, som borde föräras denna titel.
Och när man kritiserar det hedersrelaterade förtrycket, då får man höra att man ger sig på svaga och utsatta grupper. De som hävdar detta kanske skulle ta sig en liten funderare på hur vi ska bli av med förtrycket om vi inte pratar om det?
2020 blev det också en förvirrad debatt mellan oss och Socialnämnden, och då ska tilläggas att det var inte vi som var förvirrade. Vi hänvisade till de skriftliga protokollen.
Nej, pensionärernas dagcentraler skulle inte stängas. De skulle finnas kvar. Men varför beslutade nämnden då att stänga dem?
Nej, de personliga assistenterna skulle inte privatiseras? Men varför beslutade nämnden då det?
2020 blev alltså också ett år då protokoll inte längre var protokoll utan det som skulle stå i protokollet i själva verket inte stod där trots att vem som helst (utom Socialnämden) som läste protokollen mycket tydligt kunde se att det stod så.
Milda makter! 24:7 ställer därför härmed hela sin medlemsskara till Socialnämndens förfogande att justera protokollen efter mötena.
2020 blev alltså ett år med intensiv debatt. Vi argumenterade för fria fotriktiga arbetsskor till alla kommunanställda, att vårdpersonalen inte ska behöva söka om sina tjänster när verksamheten byter lokaler, avgiftsfri kollektivtrafik med täta avgångar efter behov i hela kommunen, mot konsulthysteri och höga politiker- och chefslöner, att Veddige simhall ska rustas upp och bevaras i Kommunal regi, att Varbergs Bostads AB ska avbolagiseras och göras om till ett kommunalt verk och inte drivas som vilket privat ockerbolag som helst, att bostaden ska vara en social rättighet inte en handelsvara och att det ska skapas en egen kommunal byggdivision så att vinsten hamnar i kommunen, inte hos stora byggbolag.
2020 blev också ett år med en lokal LAS-debatt. Vänsterpartiet ville frångå turordningsreglerna och ge ensamkommande förtur till fasta tjänster. Men LAS ska försvaras, både centralt och lokalt. Och arbetslivet ska bygga på rättvisa, inte förtur.
Sist men inte minst argumenterade vi för gratis kaffe till alla kommunanställda. Istället tyckte vi att man kunde dra in politikernas gratiskaffe. De är nämligen inte kommunanställda.
Så tyckte dock inte fullmäktiges majoritet. De vill ju ha sitt gratiskaffe för sig själva.
2020 blev alltså ett år då det hände mycket. Undersköterskorna på Östergården blev av med sina parkeringsplatser. Den tidigare fria parkeringen ersattes med ett parkeringstillstånd på två timmar. Omöjligt att använda. Personalen fick parkera på annat ställe och promenera en bra bit till jobbet.
Men politikerna och byråkraterna på stadshus A har 24-timmarsparkering.
Efter starka protester fick personalen tillbaka hälften av rutorna.
Parkeringsfrågan rent allmänt är viktig. Kommunen betalar idag 15 miljoner per år för befintliga P-hus. När gräddhyllan Västerport är färdigbyggd blir den årliga kostnaden för P-hus 26-27 miljoner per år.
Varför då?
Varför ska inte byggbolagen/fastighetsbolagen stå för denna kostnad? De är ju de som förtätar stan, ökar biltrafiken och tar bort parkeringsplatser på fria ytor de bebygger. Och de tjänar enorma belopp på sina affärer.
”Våra skattepengar måste användas väl”, sa Socialnämnden, då de sparade in på pensionärernas matsalar och sänker lönen för de personliga assistenterna när dessa privatiseras. Varför gäller inte detta tänk för P-husen? Varför ska inte de stora bolagen betala?
Samma elände är det med den nybyggda simhallen Pingvinen, eller Pengavinsten kanske vi ska kalla den för. Kommunen bygger en ny modern och svindyr anläggning. Sedan överlåter man åt ett privat bolag att göra vinst på anläggningen.
Varför då?
Hur många andra privata företag får hela sin verksamhet uppbyggd av kommunen för att sedan komma in när allt är på plats?
Man tappar nästan hakan när man tänker på vilket oerhört slöseri det är med skattemedel. Pengar som hade kunnat komma oss alla varbergare till del istället.
2020 blev alltså ett intressant år. Men det viktiga är att 2021 blir ett ännu intressantare år. För att inte tala om 2022 eller 2023. Vår framtid helt enkelt.
Det finns nu ett helt nytt politiskt alternativ i Varberg. Men 24:7 är inte ett valparti. Vi ställer upp i val, men i första hand vill vi vara en folkrörelse.
Våra möjligheter att förändra är begränsade.
Utan människors egen aktivitet ute på arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och torg, blir det inga större förändringar.
Det är framförallt där vi ser framtiden. Det är det arbetet vi vill göra.
2021. Låt oss alla börja aktivera oss. Precis där vi är.
När chefen kommer med sina intetsägande nonsenskurser, appar, dataprogram och allsköns elände och vill att vi ska dokumentera än mer än vad vi redan gör, så måste vi ställs oss frågan: Är detta vad vi vill? Är det så här vi vill att våran arbetsplats ska se ut och fungera?
Det börjar så. Med en kritisk fundering. Grubblar man tillsammans med sina arbetskamrater blir det ännu bättre. Vad vill vi?
När väl det första protesten kommit, blir den andra protesten lättare. Och när den tredje protesten kommer, så kanske det så smått börjar växa fram en känsla av att vi faktiskt kan förändra.
24:7 står öppet för alla som är intresserade. Våra liv och vår framtid är allt för viktig för att överlåtas till chefer, byråkrater, karriärister, konsulter eller rikemansfolk.
Vi är de många och i en demokrati är det majoriteten som styr, inte minoriteten.
Välkomna in i föränderligheten och 2021!
Ingemar Ericsson
Folkrörelsen och partiet 24:7
