Att kalla etablerad media med tillhörande journalistkår för den tredje statsmakten, är missvisande. De stora medierna, med Aktuellt, rapport och TV4-Nyheterna i spetsen, speglar alltid den bild som de styrande i samhället vill att vi ska se.
Den kritiskt, granskande och ifrågasättande roll över makt och beslut i samhället – som media säger sig ha och vill utöva – finns inte och har aldrig funnits. Snarare är de maktens megafoner, och frågan är om det nu inte är värre än någonsin. Och det går snabbt utför.
I början av 2000-talet anföll USA Irak och störtade regimen. Stora demonstrationer hölls runt omkring i världen och i Sverige var till och med statsministern ute och demonstrerade mot kriget. Även media intog en kritisk hållning.
Denna kritiska hållning är nu borta. Hela det politiska etablissemanget sluter nu med full kraft upp bakom de av USA-dikterade villkoren. Den bild av de länder som USA vill isolera, inleda handelsblockader och sanktioner mot, de rörelser USA vill terroriststämpla, kablas okritiskt ut i rikstelevisionen. Inte ens mördandet av civila genom hejdlösa drönarattacker, eller tortyr av människor, får längre någon kritik. Allt accepteras.
De länder och de ledare som USA vill demonisera, demoniseras också av västvärlden och svensk etablerad media. Till och med kärnvapen ska nu accepteras. Om de är amerikanska.
Talande är att under valåret 2018, nämndes den amerikanska presidenten oftare i svensk media än de båda svenska statsministerkandidaterna tillsammans.
Sverige är nu i mediabevakning betraktat, nästan som en liten delstat i USA.
Demokrati är att låta olika ståndpunkter stå mot varandra. Att jämföra och debattera, ja mot nej, för och emot. På det viset tränga in i en fråga, uppnå kunskap och bildning.
Ingenting av detta förekommer i etablerad media. Istället pumpas ensidiga bilder ut. Endast positiva bilder framställs om EU, Nato och USA. Enbart negativa bilder framställs av länder som inte underdånigt underordnar sig denna ensidiga världsbild. Allt som hotar USA:s hegemoni fördöms ensidigt. Istället för bildning blir resultatet fördumning.
Den inrikespolitiska bevakningen är om möjligt än mer fördummande. Arbetare och vanligt folk sätts på undantag, får sällan vara med och de få gånger de på nåder framträder i nyhetsprogram, får de kort redogöra för ett problem, men absolut inte vara med och lösa det. Där kallas ”experterna” in, fackföreningsledare som inte själva befinner sig i samma verklighet eller andra proffstyckare eller journalister.
Grundproblematiken är att media utgår från att Sverige är ett väl fungerande demokratiskt samhälle, att vi har full yttrandefrihet, att människor vågar säga vad de tycker, att inga repressalier förekommer mot oliktänkande och att det finns två jämlika parter i arbetslivet där fackföreningen alltid sluter upp för sina medlemmar. Så är det inte.
På arbetsplatserna har cheferna den fulla makten. De bestämmer ensidigt. I bästa fall kan en arbetare säga vad han/hon tycker, med absolut inte vara med och besluta. I sämsta fall, och det är ofta, kan man inte ens uttala sin åsikt i risk för repressalier.
I varje svensk kommun sparkas en mängd arbetare varje år. Bara för att de är obekväma. I Varbergs kommun köptes 13 anställda ut under 2019. Då gäller denna siffra bara kommunanställda. Den privata sidan är inte redovisad. Mörkertalet på antalet utköpta i landet som helhet är förmodligen enormt.
Så svaret på frågan varför det är så tyst på arbetsplatserna runt omkring i landet är därför ganska enkelt: man skräms till tystnad. Genom sämre löneutveckling, tråkigare arbetsuppgifter eller i värsta fall sparken.
De etablerade journalisterna behöver alltså inte åka runt halva jorden för att hitta människor som inte får, eller vågar, säga sin åsikt. De hade kunnat stanna kvar i Sverige. De hade till och med kunnat sitta kvar på sin stol inne på sin redaktion och ställt sig frågan: vem bestämmer här, hur blir min lön, eller hur blir mina arbetsuppgifter om jag säger vad jag tycker?
Den kritik som riktas från vissa mörkerkrafter att etablerad media skulle vara vänstervriden, är om möjligt ännu mer verklighetsfrånvänd. Media går maktens och den ekonomiska elitens ärende.
Arbetare och vanligt folk är, som påpekats, mycket sällsynt representerade i media. Istället är det proffstyckare, andra journalister och samhällsbärare som strålar sig i ljuset från varandra i teverutan. Hade etablerad media varit styrd av en frisk arbetarrörelse, ja då hade naturligtvis vanligt folk regelbundet funnits representerade i sändningarna.
De mörkerkrafter som vill försämra etablerad media i ännu högre utsträckning, eller till och med lägga ner public service, måste med full kraft bekämpas. Att lägga all mediabevakning fullt ut i privata än mer censurerande kanaler, vore en dödsstöt för det fria ordet och kan aldrig accepteras.
• Vi säger nej till att försämra eller lägga ner vårt gemensamt ägda Public Service med skattefinansierade och reklamfria teve- och radiokanaler.
• Förbjud sprit- och tobaksreklam och reklam till barn samt spelreklam i alla kanaler.
• Anställningar inom Public Service=Sveriges TV och Radio, skall inte kvoteras efter kön, hudfärg, etnisk-, politisk- eller religiös tillhörighet.
• Motverka koncentrationen av media i privata händer. Två exempel som inte är bra, vars ägande minskar mediamångfalden och därmed också demokratin, är Bonnierkoncernen och Schibsted Media Group.
• Utländska mediaintressen ska inte kunna inneha majoritetsägande i svensk media.
• Motverka mediakoncentrationen som har medfört att lokala tidningar tvingats lägga ner eller bli uppköpta. Detta leder till medial enfald.
• Öka kraftigt medverkan i Sveriges TV och Radio av vanligt folk, den breda arbetarklassen, som är folkets majoritet. Denna majoritet av befolkningen har idag endast ca 5% av mediautrymmet.
